skam

här går du, älskling. du är så vacker att man häpnar och det menar alla hela tiden, samtidigt som jag ser hur du äcklas av skam så fort du får en komplimang. jag ser att du ler men det är egentligen hur du hopplöst ber. när du drar i tröjan och darrar med mungipan, men alla bara säger hur fin du e. jag ser hur du gör allt för att visa ditt bästa jag så att du någon gång kan få stå utan krav. känner hur du egentligen vill skrika det högsta du har och springa så fort det drar. här går du, älskling. du är så vacker att man häpnar och det menar alla hela tiden, samtidigt som jag ser hur varje millimeter av ditt skinn vrider sig när en spegel kommer och du blundar. när du river på handflatorna och undrar. hur kan du vara något alla andra beundrar. här går du, älskling.


slut

någon tittade upp och ner på hela dig när du stod där så ståtligt och graciöst. de såg rakt igenom dig med sina värsta synder och du kurade ihop dig samtidigt som du knöt dina nävar när du gömde dig i korridoren. de såg på dig med ett främmande flin varje gång du kikade fram för att se om kusten var klar. någon valde att spotta rakt i ditt vackra, vårdade ansikte som du äntligen efter 2 timmar på morgonen var nöjd med hela förmiddagen. någon kastade kladdiga matrester i ditt fina, nytvättade hår som skulle ha doftat jasmin ända in på eftermiddagen. någon valde att slå din starka, kraftfulla kropp som skulle hålla hela dagen in på natten. de slog dig tills du föll rätt ner i backen med motstånd. någon annan valde att fortsätta slå dig alldeles blodig och blå. inte ens det räcker. du gick sönder. tack vare din starka, kraftfulla kropp ställde du dig upp trots att du inte kunde känna dina ben. du ställde dig upp fast än du visste att just detta kommer att hända igen och igen. någon valde att riva sönder dina tjusiga kläder som du hade jobbat så hårt för och längtat så innerligt efter. någon stal ditt älsklings smycke som du fick av farfar som inte längre finns med dig i livet. någon tittade upp och ner på hela dig med ett välbekant flin. de såg rakt igenom dig med sina värsta synder. idag lägger du dig ner. det är lättast så. din starka, kraftfulla kropp är tillräckligt blodig och blå. ditt fina, nytvättade hår bär aldrig längre din älsklings doft av jasmin. dina kläder är gamla och fula, då allt du ser är hålen i varenda söm som de slet av. ditt vackra, vårdade ansikte ser du inte längre och det har du slutat bry dig om. du ser inte längre vägen där du reste dig en gång.


Titta upp

Du strör ljus i vinden. Jag tittar upp och du korsar hela himlen. Hur långt du än färdas så finns du alltid kvar. Rädd, det är jag men vill visa dig att även jag sträcker mig dit du ska. Tills den dag, då jag far. Titta upp, älskling. Här är jag.

Avtrubbad

Du fattar inte. Hur mycket jag letar efter livet du gömde men längtar efter döden du glömde. Hur mycket jag har hatat det här tills jag började hata mig själv. Du fattar inte. Hur mycket jag kämpar men ändå på något sjukt sätt alltid måste slita tills jag faller isär i tusen bitar. Hur mycket jag gråter, skriker och slåss för att bara klara av att ens skratta eller le. Du vägrar se. Hur du är anledningen till alla brutna ben, till alla avtrubbade nerver, till alla mörka ärr som slukar min sköld. Mitt skinn. Du fattar ingenting.

Hello my dear

Can't we just stop. Stop for a minute and remind ourselves that we all need the same thing. Love. That's all we need. To build the dreams we've had ever since we were kids. To make our wishes sparkle in every other's eyes. That's all we want. To be able to give a life, to live a life, to save a life. Can't we just stop for a minute.

In the darkest hour

Att improvisera text och melodi mitt i natten är det bästa som finns.
Ingen kan se dig, ingen kan höra dig. Det är bara du och luften.


Tyst

Längst in i evigheten, där står du. Med blommor över min glömda grav. Och allt som var har jorden slukat med ett enda andetag. Mitt blod finns kvar under dina naglar och ditt rop på hjälp skriker igenom alla mina dagar. Här är vi nu. Tillslut. Och det enda som talar är tystnaden vi alla beklagar. Jag hoppas att du hör mig ändå. Jag hoppas att du fortfarande ser oss två. Jag är ju här, under marken där du står. När du blundar hoppas jag att du känner mitt mjuka lugna igenom det fruktansvärt vassa och alldeles tunga. Minns mig i ditt vilda hjärta och känn mig i din unga kropp som ska slå och springa tills du vinner precis alla lopp. Jag springer inte med och jag hejar inte på dig mer, men jag är ju här. Blunda så får du se allt det där.

För alla gånger

Ibland ska man önska hårt, dansa tills man inte kan stå, sjunga högt så att alla kan höra och göra precis allt man vill göra. Ibland ska man älska så det gör ont och hoppa tills man faller ihop. Jag ska springa dit vi brukade stå och jag ska ha vår musik på. Jag ska gråta floder och skrika för dig min broder. Jag ska slåss för alla slag vi tog. Jag ska sträcka på mig för alla gånger vi log. De vill bara se oss döda, de vill inte mörda. Varför bär vi deras börda?

Ett brev

Jag vet hur det känns när ingenting hjälper, jag vet att man själv måste komma ut ur det här. Jag vet att man själv måste ta sig upp ur den här eländiga smärtan som aldrig slutar, som aldrig sätter stopp, som bara trycker ner en längre och längre ner. Jag känner igen mig i så mycket av det du berättar och jag gråter så det forsar.. För jag, jag har de där mörka tankarna jag med. Kan känna hur livet i mig sugs ur fortare och fortare.. Men jag tror att det kommer en vacker dag, för mig, för dig, för alla. När den dagen är här för oss så kommer vi att önska att vi levde, vi kommer att önska att vi stannade kvar i tomheten där det inte fanns något att ta.. För att sopa rent marken och bygga upp arken. Det kommer en vacker dag, där vi ser allting klart.

Det här mörkret finns över oss tyngre än någonsin och vi undrar när det tar slut, hur många år och månader krävs det för att vi ska få komma ut och hitta lyckan tillslut. Varför gör andra människor illa oss när vi aldrig gjort illa någon annan. Varför vill folk hata oss, skämma ut oss, kväva oss. Varför kan vi inte lämna vårt egna hem, så att vi faktiskt får chansen att längta hem. Varför kan vi inte göra sånt vi älskar allra mest, utan att behöva se det som en pest.. Den smärta vi känner är den smärta de lämnade och la över på oss. Det är deras mörker de har fängslat oss för. Det är DERAS olyckor DE har bundit oss med. Du, DU vet vem du är och du vet vad du kan. Du vet vad du vill, du vet vart du ska och du vet vart du har varit. Du är en otroligt modig person som berikar den otroligt vackra människa du är.

Det är okej att gråta, du behöver det. Det är okej att skrika, det är okej att falla helt och blunda för att sluta se. Du är helt fantastisk som berättar allt det här och om jag kunde skulle jag göra allt för dig, samtidigt som jag håller din hand och går igenom det med dig. Jag ser mig själv när jag ser på dig och jag vet hur det är när ingenting hjälper. Allt blir värre och värre, det enda man kan göra är att sova och vakna för att sedan gråta sig till sömns igen. Jag isolerar mig också, för jag är livrädd för omvärlden. Efter allting som har dränkt en så känns det precis som du säger, att man aldrig kommer att kunna gå ut igen, träffa en kille, ens umgås med sina vänner. För man, man klarar det inte. Jag vill inte ens bli sedd, för det enda jag ser är alla märken av alla som fann rum för att slå sönder mig, som fann tid för att knäcka mig, som fann vägar ända inifrån till att göra allt det här med mig.

Jag hatar den jag ser, jag avskyr det jag har blivit men jag vet att det jag hatar är egentligen allt annat än mig själv. Jag hatar dem och vad de har gjort mot mig, och jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag kunde ha lyssnat, men det gjorde jag, jag lyssnade. Och nu står jag här förstörd, utplånad, levande död. Men.. Jag såg dig ikväll, när jag låg och skakade av mina kallaste kårar, när jag låg och grät mina vassa tårar och plötsligt kände jag att allt mitt driv tog slut. Precis då, då kom du. Och jag hörde dig, hela din bekännelse, från början till slut. Du kan till och med viska nu.

Jag fann någonting igenom dig som gav mig en längtan efter att finna styrka igen, för oj vad stark du är. Du är så ovärderligt stark, så stark att jag känner hopp som om det inte finns något stopp. Jag ser dig. Jag ser hur vacker du är. Jag önskar att du kunde gå ut och skutta runt, att du kunde sjunga högt över taken och dansa ända in i kaklet, där du skrattar som bara du kan. Sen se dig själv igen och då inse hur vacker du verkligen är. Du är fascinerande som fortsätter kämpa, trots att du inte längre vet hur. Du är fascinerande som fortsätter ställa dig upp, även fast du inte längre känner dina ben och är alldeles klen.

Det kommer en vacker dag, för dig, för mig, för alla. Jag vet att vad man än ger dig så kommer det inte att läka dina sår, vad man än gör, vad man än säger så kommer det inte att ändra dina ärr. Men du ska veta att vi lyssnar. Du ska veta vad vi önskar. Du ska veta att vi tror på dig, att vi hoppas för dig när vi finns här för dig. Du ska veta att VI älskar dig, för allt du gör, för allt du vet. För allt du ger. För allt du ser. Och tro mig, det kommer en vacker dag för dig då du blir hel.

Stopp

Jag vet. Ingen kan rädda mig. Jag vet. Men kan vi bara låtsas, du och jag. Kan vi bara hoppas, på att allt kommer bli bra. Kan vi bara låtsas att allt är som det ska. Innan vi säger allt vi inte borde, innan vi ger bort allt vi inte vill, innan vi gör det där vi aldrig fick. Kan du bara älska mig en sista gång. Dansa med mig, en sista sång. Allt är precis som det ska. Du och jag. Allt kommer att bli bra. Ingen kan rädda mig, jag vet och jag förstår dig. Men, innan du lämnar mig så vill jag rädda dig. Låt oss dansa en sista sång, för jag vill älska en sista gång.

Såklart

Jag hatar att falla, men det stämmer inte. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen. Jag hatar att hela tiden kämpa så att axlarna smärtar. Jag hatar att slåss, men det stämmer inte. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar. Jag hatar att springa, men det stämmer inte. Jag hatar att bli trött så att jag sedan måste söla. Varför slutar allt i en enda röra? Är det för att jag ska känna all börda? Som jag redan har tvingats göra. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar och sedan få bort alla dessa knölar. Att jag hela tiden ska förstöras för att sedan förgöras. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen, men jag måste. För annars kommer jag aldrig hem. Först där kan jag glömma allt som hänt, men såklart. Allt börjar bara om igen.

Jag vill bara säga..

Jag vill få det sagt, det jag inte längre kan säga till dig, men jag vill bara få det sagt. Jag vill säga att jag saknar dig. Jag vill säga tack för allt du gav mig. Jag vill berätta hur du fick mig att hålla upp mitt liv som jag nu mera har tappat. Jag vill berätta hur levande jag kände mig med dig, hur otroligt ledsen och hur otroligt glad du gjorde mig. Jag kände mig så levande och jag gjorde någonting av varenda dag, jag gjorde både saker jag inte ville och saker jag verkligen ville. Men jag gjorde i alla fall någonting, av både mina mörka och ljusa dagar. Jag överlevde all smärta, jag överlevde all sorg, jag överlevde all oro och all rädsla. Jag gick inte runt i cirklar, jag gick runt alla hörn och fick se alla kanter. Jag vill säga att jag saknar dig och jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för den jag var med dig, för alla gånger du fick mig att vilja hålla upp mitt liv även fast jag inte orkade bära mer. Jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för alla gånger som jag gjorde mig fin även fast jag visste att allt bara var spackel och en fruktansvärd tid.

Allt

Allt du sa har blivit jag. Allt jag älskade finns inte längre kvar. Allt du hatade har blivit du. Allt vi hade har verkligen gått itu. Du och jag, för all tid, i all evighet, är slut. Allt vi gör är att vänta nu, på dagen då dagarna dör ut. Varför lyssnade du aldrig klart? På allt det där som jag faktiskt också sa. När vi föll i trappen och du landade på nacken. Jag sa förlåt, men allt du ville åt var makten. Du tog och tog men gav aldrig tillbaks, du stal men kallade det mitt eget val. Jag gav allt jag kunde ge för att tysta dig mitt i allt svek, men du skrek och du skrek, så att jag istället teg. Jag gav allt jag kunde ge. Vad gjorde vi för fel?

Full av tomhet


Det var längesen, men alla sinnen kläcker ändå alla minnen. Spegeln har blivit en främling jag aldrig söker kontakt med. Skolan har blivit mitt enda syfte, allt jag ser. Dagarna suddas ut och nätterna dränker allt ljus. Som om hela min bakgrund försvann bara för vårt kapade band. Försöker kontrollera den jag brukade va, men känner inte att det är någon att ha. När jag inte kan dela allt med dig, då är det väl bäst att förändra mig? För ingen förstår. Ingen ser. Ingen hör. Vet inte hur jag ska fungera, hur långt kan jag passera. Känns som om jag måste glömma dig för att sluta gömma mig.

F e t c h


I fight for her. I surrender for him. Climbing and holding on as I’m falling away from lost time and empty space. Chasing my own breath.
Like you’re ripping my soul out. The only thing I can’t reach. Drowning in air. The only thing I can’t feel. Whisper, scream, just be with me.

Höj blicken


Alla nätter som jag har gråtit mig igenom, för oss. Alla dagar som jag har sovit bort, för att smärtan bara gror. Alla minnen som jag har ersatt, för saknaden som är alldeles för stor. När du gav mig allt det där förstod du inte vad det innebär. Vi faller isär för sånt här, men vi kommer att klara det här..

Toppen av toppen

Eric Hagberg.
Han visar all sin kärlek och all sin lycka så öppet. Han talar om sina fantastiska värderingar med all stolthet. Han briljerar i allt han gör och i allt han säger. Ända sen jag började lyssna på honom och se på honom så har jag insett en sak, att han är vacker inifrån och ut. Han bär på ett förgyllande leende och han har en blick som verkligen når in på djupet, tack vare hans sätt att uppfatta livet på och tack vare hans sätt att se oss människor på.

Jag är så tacksam att han har velat dela med sig och tagit chansen att stråla för den han är på riktigt! Jag är så glad att han inte har valt att ta på sig en roll som så många andra gör i TV-rutan. Fler som du, Eric, fler som du behövs. Du strör ut din styrka vart du än går och du bär med dig ditt mod vart du än hamnar. Du har omfamnat tusentals hjärtan och fler kommer det att bli!

Vad folk än säger om dig så vet du vem du är och det är det vackraste man kan göra, att lita på sig själv och stå upp för det - vad som än händer. Det kan ingen någonsin ta ifrån en! Jag är så tacksam för alla er där ute som berör, som gör mig glad, som får mig att känna de där varma känslorna som omfamnar en i evighet. All min kärlek sprider jag ut till alla er! Ni bär hela himlen i er famn. Önskar er all lycka..

🌙 Improviserar lite god nattsång 🎼

Nätterna fängslar en i luften dränkt av skam. Helt tysta och kalla, men fulla av eko och jagande spår. Jag klirrar på mina stämband
och improviserar fram en text med melodi. Det är en sån befrielse att släppa sig själv fri över tom mark som förgylls av berikat liv.


Earth, you and me

Scared thinking of what the future will bring. Will War end? Why do people kill people? We are made to grow, to help, to learn, to listen and earn, to love as long as we live. One day we won't be able to function. One day we won't be able to speak. Make love, please. That's all we need. Earth, you and me.

C o l l i d e

Det faller så svävande, känslan du skänker. Du skär upp min bröstkorg, du lägger dig i min öppna famn fylld av skam. Du binder mig, men kapar av alla band. Du släpper mig fri i en tomhet där jag söker efter ditt rop efter mig. I en tomhet där mina hopp ekar över dig. Natten viskar vägen ut, men jag drömmer att det.. det är slut.

Tidigare inlägg