Tänk efter!

Jag har blivit mobbad sen jag var 3 år gammal. Jag har förstört mig själv p.g.a. detta och jag ångrar verkligen allting, speciellt att jag tillät de här personerna komma åt mig och jag hatar att just det var det som tog sönder mig. I efterhand har jag fått reda på att de här killarna inte har haft ett lätt liv själva, att de har haft djupa problem som har gjort så att jag har fått ta smällarna. Jag var en oskyldig person som alltid ville vara snäll och kunde inte rå för att jag brydde mig mer om andra människor än mig själv. Jag var deras chans att få ta tillbaka deras egna makt igen, i deras egna liv.

Jag blir så otroligt arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Det känns så fruktansvärt tungt att veta att de valde att använda mig som deras sköld. Det känns alldeles för tungt att veta att jag alltid har behövt ta de hårdaste smällarna och de tuffaste tagen för någon annans smärta, för någon annans kamp. För någon annan hela tiden. Jag har blivit mobbad dag in och dag ut igenom hela min skoltid, jag har aldrig fått vila. Inte ett enda år, inte en enda vecka har jag fått vila. Klungor efter klungor har mobbat mig och haft en alfahane som ledare som har pucklat på mig när jag t.o.m. redan låg ner. De har rivit sönder mina stämband, stulit min själ och skjutit hål på min kropp. De har tystnat ner mig gång på gång. Jag vågade inte ens röra mig ur fläcken, jag kunde inte. Paralyserad i ett stirr. Jag har gjort allt för att inte uppröra dem, jag har undvikit att gå i samma korridorer, jag har vägrat titta dem in i ögonen och jag har alltid gått runt hela skolgården istället för tvärsöver för att inte uppröra dem. För att inte uppröra dem, så att de inte skulle skämma ut mig som igår. Jag har hela tiden lydit deras order och gjort allt dem vill, men ändå dög jag inte. Ändå så kastade de ner mig i diket och hånskrattade högst av alla.

När jag tog studenten och gick ur gymnasiet trodde jag att allt var över, att inget mer ont skulle ske. Jag hade lämnat tonåren och blivit vuxen. Men sen insåg jag att skolan må vara databasen av all mobbning, skolgården och alla mörka korridorer där ingen inser eller vill inse vad som händer. Men mobbning finns när man ska åka tåg intill stan, mobbning finns när man ska ta sig hem efter jobbet eller efter skolan, mobbning sker på de mest uppenbara ställena och på de mest osannolika platserna. Varför slutar det inte? Varför upphör inte detta hat och hån som folk väller ur sig? Varför vill folk göra illa mig eller dig, henne eller honom? Varför måste vi få bli din sköld eller din måltavla? Vill du själv bli mobbad, förstår du ens vad du utsätter en annan människa för? Du som gör det här, du som mobbar. Har du någonsin blivit mobbad? Varför utsätter du ens någon annan? Är det av samma skäl? Är det av annat gräl?

Vad kunde jag göra? Mot klungor efter klungor. Jag önskar och jag önskar att någon annan hade stått upp för mig istället. För jag var helt slut, jag var helt slut och orkade ingenting när dagen var över. Jag dränerades, jag var helt tom. De stal allt jag ägde för att sedan slänga bort det som smuts. Jag är förbannad på mig själv, för att jag tillät de stanna kvar i mig, som ett eko innanför mitt skinn. Jag tillåter de än idag ofrivilligt att förstöra för mig för att jag nu idag har så många ärr som jag måste jobba bort. Jag måste kämpa för min överlevnad varenda dag p.g.a. demonerna de lämnade kvar. Jag kommer att lyckas ta mig ur det här en vacker dag, det hoppas jag, det vet jag. Jag har bara inte kommit dit än, men jag hoppas att jag kommer dit snart. Det hoppas jag! Det enda jag kan göra nu är att kämpa, kämpa och kämpa. Jag ska ta mig ut och erövra min egen värld, jag ska låsa upp min egen dörr och öppna den med mina bara händer. Jag ska inte låta dem blockera min enda utväg, jag ska skrika nej och trycka tillbaka för att få upp den där dörren. Jag ska säga ifrån, jag ska ut. Jag ska bara ut! Ut härifrån. Ut ur fängelset de byggde inom mig efter att de stal allt jag ägde och sedan slängde bort som smuts. En vacker dag..

Tack vare min mamma så har jag ändå lyckats känna mig älskad och värdefull, därför har jag lyckats bli en bra person och jag har lyckats älska människor. Jag har lyckats med att älska människor på riktigt och jag har vågat tro på dem. Jag har vågat vara mer öppen inför människor, trots att de är min största rädsla idag. Jag är rädd för folk på gator och torg, vissa dagar vågar jag inte ens ta mig ut för att rädslan bultar över hela min ryggrad. Jag vill inte möta det folk jag mötte under hela min uppväxt. Jag är rädd att det ska finnas fler där ute som dem, och det gör det, men jag måste övervinna det för jag kan inte gömma mig längre. Jag kan inte tystas ner, jag kan inte ligga kvar alldeles stel. Det funkar inte längre. Jag måste ut och leva! Vi måste ut och leva. Vi allihop som vet hur det är, som vet hur omöjligt det känns. Vi har ett liv! Vi har ett val! Vi har en röst! Fyfan vad starka vi är, tänk efter! Vi är de oslagbara! Vi!


Här, gullet!

Kommentera gärna! Förhoppningsvis så gör du mig glad.

Vem är du ?



Klistra fast mina uppgifter.

E-postadress: (Publiceras ej offentligt)



Din blogg, tack (:



Kommentar:



michelle bergström

Riktigt bra skrivet! Synd att oskyldiga människor ska bli mobbade, jag blir otroligt arg och ledsen att det finns människor som förstör en annan människa genom mobbning.. :( Men du är en riktig kämpe! Du får inte ge upp, det är som du säger, bara att kämpa, kämpa, kämpa! Du kommer att fixa detta. Kram!

Svar: Ja, verkligen. Jag önskar att jag kunde rädda alla barn ifrån detta! Tack, finaste du. Du är otroligt fin som skriver dessa meningar. Kärlek till dig!
Joy Malou Schubert

2015-06-14 « 11:11:06
Din blogg: http://www.michellebergstrom.forme.se
michelle bergström

Sv: det tycker jag du ska göra! Jag har bara testat den med rosa svampar men det är ingen favorit hos mig. Den med persika har jag faktiskt inte smakat ännu :) Har du?

Svar: Okej :) Jag har inte smakat någon av dem, hehe :D
Joy Malou Schubert

2015-06-14 « 11:12:01
Din blogg: http://www.michellebergstrom.forme.se
trackbacks