Öppna ögonen

ÄNTLIGEN! I maj blev jag helt klar med min utbildning och ikväll blev jag helt klar med kursen religion på distans! Jag är riktigt nöjd med slutresultatet. Fan vad jag kämpade! Under förra året och början av det här året så har jag verkligen insett hur förbannad man blir på att betygsystemet ser ut som det gör idag. Vad är det här! Alla tjatar om att man måste ha en god utbildning, det är regeln för oss alla, den regel vi har lärt oss. Men hur ska man orka sträva högre när det ser ut såhär?! Jag är punktlig, utförlig, nyanserad och tydlig i allt jag gör när det gäller skolan - förut räknades det som betyg MVG alltså betyg A.

Jag är så trött på att vissa lärare utnyttjar sina positioner, trött på att man blir bedömd genom personliga vinklar, det händer mig alltför ofta. Jag brukar sträva efter ett C för det är betyget som jag ofta klarar på slutproven och man måste ha alla uppgifter med alla prov i samma betyg, annars sänks slutbetyget. Om jag får ett A på alla uppgifter men ett D på provet, då får jag D. Det suger! Och som sagt, det här med alla lärare att de faktiskt drar in personliga åsikter i deras bedömning tycker jag är sjukt. Speciellt kvinnor har jag märkt - i mitt fall alltså. Jag vet inte hur det är för er andra, men jag märker att män inte tar in de personliga åsikterna lika mycket. De kollar på helheten utifrån min prestation och inte någonting annat. Nu ska jag verkligen inte stämpla könsroller, men det är så JAG har upplevt det. Jag förstår att det visserligen bara är en slump att ena delen är kvinnor och andra delen är män.

Bedömningen av mina uppgifter har jämförts med olika lärare och jag säger då det, jag önskar innerligt att man fick välja sina egna lärare. Lärare som inte tar in det personliga, utan bara tänker på det man gör och hur man kämpar för sitt arbete. Jag läser alla kriterier noggrant för varenda uppgift, jag gör exakt som det står. Jag är bland annat utförlig och nyanserad, de flesta lärare bedömer det så utan tvekan, men sen finns det dem där som bara helt enkelt vägrar. Vad handlar det om?! Jag förstår inte.

Hur som helst, jag är galet nöjd med mina två lärare i religion under mina veckor på distans. De gav mig en otroligt givande feedback som jag verkligen ser upp till och diskussionerna har varit riktigt intressanta. Jag har verkligen blivit förgylld med nya begrepp och nya perspektiv. Tack! Jag är så lycklig ikväll, jag klarade det! Jag lyckades! Jag har inte det bästa självförtroendet efter att ha mått så pass dåligt såhär länge, vilket gör att jag inte har någon drivkraft längre och därför är jag extra stolt över mig själv just nu.. För jag lyckades ta fram det där drivet i mig, jag lyckades ta fram mitt disciplin under dessa veckor på distans. Det har varit otroligt mycket jobb för mig, mycket slit. Minns första dagen, då trodde jag aldrig att jag skulle komma hit, men nu.. NU är jag HÄR! Hoppas jag kommer in på högskolan till hösten. Annars blir det högskola nästa vår förhoppningsvis!

Whisper

Älskar att sjunga tyst, nästan viska fram det, och improvisera text med melodi.
Ibland kan det låta ganska orimligt, haha, men så blir det ju när man kör spontant.


Om du bara ville lyssna, om du bara kunde förstå


I decided

“I no longer have patience for certain things, not because I’ve become arrogant, but simply because I reached a point in my life where I do not want to waste more time with what displeases me or hurts me. I have no patience for cynicism, excessive criticism and demands of any nature. I lost the will to please those who do not like me, to love those who do not love me and to smile at those who do not want to smile at me. I no longer spend a single minute on those who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise.

I do not tolerate selective erudition nor academic arrogance. I do not adjust either to popular gossiping. I hate conflict and comparisons. I believe in a world of opposites and that’s why I avoid people with rigid and inflexible personalities. In friendship I dislike the lack of loyalty and betrayal. I do not get along with those who do not know how to give a compliment or a word of encouragement. Exaggerations bore me and I have difficulty accepting those who do not like animals. And on top of everything I have no patience for anyone who does not deserve my patience.”

Tänk efter!

Jag har blivit mobbad sen jag var 3 år gammal. Jag har förstört mig själv p.g.a. detta och jag ångrar verkligen allting, speciellt att jag tillät de här personerna komma åt mig och jag hatar att just det var det som tog sönder mig. I efterhand har jag fått reda på att de här killarna inte har haft ett lätt liv själva, att de har haft djupa problem som har gjort så att jag har fått ta smällarna. Jag var en oskyldig person som alltid ville vara snäll och kunde inte rå för att jag brydde mig mer om andra människor än mig själv. Jag var deras chans att få ta tillbaka deras egna makt igen, i deras egna liv.

Jag blir så otroligt arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Det känns så fruktansvärt tungt att veta att de valde att använda mig som deras sköld. Det känns alldeles för tungt att veta att jag alltid har behövt ta de hårdaste smällarna och de tuffaste tagen för någon annans smärta, för någon annans kamp. För någon annan hela tiden. Jag har blivit mobbad dag in och dag ut igenom hela min skoltid, jag har aldrig fått vila. Inte ett enda år, inte en enda vecka har jag fått vila. Klungor efter klungor har mobbat mig och haft en alfahane som ledare som har pucklat på mig när jag t.o.m. redan låg ner. De har rivit sönder mina stämband, stulit min själ och skjutit hål på min kropp. De har tystnat ner mig gång på gång. Jag vågade inte ens röra mig ur fläcken, jag kunde inte. Paralyserad i ett stirr. Jag har gjort allt för att inte uppröra dem, jag har undvikit att gå i samma korridorer, jag har vägrat titta dem in i ögonen och jag har alltid gått runt hela skolgården istället för tvärsöver för att inte uppröra dem. För att inte uppröra dem, så att de inte skulle skämma ut mig som igår. Jag har hela tiden lydit deras order och gjort allt dem vill, men ändå dög jag inte. Ändå så kastade de ner mig i diket och hånskrattade högst av alla.

När jag tog studenten och gick ur gymnasiet trodde jag att allt var över, att inget mer ont skulle ske. Jag hade lämnat tonåren och blivit vuxen. Men sen insåg jag att skolan må vara databasen av all mobbning, skolgården och alla mörka korridorer där ingen inser eller vill inse vad som händer. Men mobbning finns när man ska åka tåg intill stan, mobbning finns när man ska ta sig hem efter jobbet eller efter skolan, mobbning sker på de mest uppenbara ställena och på de mest osannolika platserna. Varför slutar det inte? Varför upphör inte detta hat och hån som folk väller ur sig? Varför vill folk göra illa mig eller dig, henne eller honom? Varför måste vi få bli din sköld eller din måltavla? Vill du själv bli mobbad, förstår du ens vad du utsätter en annan människa för? Du som gör det här, du som mobbar. Har du någonsin blivit mobbad? Varför utsätter du ens någon annan? Är det av samma skäl? Är det av annat gräl?

Vad kunde jag göra? Mot klungor efter klungor. Jag önskar och jag önskar att någon annan hade stått upp för mig istället. För jag var helt slut, jag var helt slut och orkade ingenting när dagen var över. Jag dränerades, jag var helt tom. De stal allt jag ägde för att sedan slänga bort det som smuts. Jag är förbannad på mig själv, för att jag tillät de stanna kvar i mig, som ett eko innanför mitt skinn. Jag tillåter de än idag ofrivilligt att förstöra för mig för att jag nu idag har så många ärr som jag måste jobba bort. Jag måste kämpa för min överlevnad varenda dag p.g.a. demonerna de lämnade kvar. Jag kommer att lyckas ta mig ur det här en vacker dag, det hoppas jag, det vet jag. Jag har bara inte kommit dit än, men jag hoppas att jag kommer dit snart. Det hoppas jag! Det enda jag kan göra nu är att kämpa, kämpa och kämpa. Jag ska ta mig ut och erövra min egen värld, jag ska låsa upp min egen dörr och öppna den med mina bara händer. Jag ska inte låta dem blockera min enda utväg, jag ska skrika nej och trycka tillbaka för att få upp den där dörren. Jag ska säga ifrån, jag ska ut. Jag ska bara ut! Ut härifrån. Ut ur fängelset de byggde inom mig efter att de stal allt jag ägde och sedan slängde bort som smuts. En vacker dag..

Tack vare min mamma så har jag ändå lyckats känna mig älskad och värdefull, därför har jag lyckats bli en bra person och jag har lyckats älska människor. Jag har lyckats med att älska människor på riktigt och jag har vågat tro på dem. Jag har vågat vara mer öppen inför människor, trots att de är min största rädsla idag. Jag är rädd för folk på gator och torg, vissa dagar vågar jag inte ens ta mig ut för att rädslan bultar över hela min ryggrad. Jag vill inte möta det folk jag mötte under hela min uppväxt. Jag är rädd att det ska finnas fler där ute som dem, och det gör det, men jag måste övervinna det för jag kan inte gömma mig längre. Jag kan inte tystas ner, jag kan inte ligga kvar alldeles stel. Det funkar inte längre. Jag måste ut och leva! Vi måste ut och leva. Vi allihop som vet hur det är, som vet hur omöjligt det känns. Vi har ett liv! Vi har ett val! Vi har en röst! Fyfan vad starka vi är, tänk efter! Vi är de oslagbara! Vi!