Stopp

Jag vet. Ingen kan rädda mig. Jag vet. Men kan vi bara låtsas, du och jag. Kan vi bara hoppas, på att allt kommer bli bra. Kan vi bara låtsas att allt är som det ska. Innan vi säger allt vi inte borde, innan vi ger bort allt vi inte vill, innan vi gör det där vi aldrig fick. Kan du bara älska mig en sista gång. Dansa med mig, en sista sång. Allt är precis som det ska. Du och jag. Allt kommer att bli bra. Ingen kan rädda mig, jag vet och jag förstår dig. Men, innan du lämnar mig så vill jag rädda dig. Låt oss dansa en sista sång, för jag vill älska en sista gång.

Addicted


Såklart

Jag hatar att falla, men det stämmer inte. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen. Jag hatar att hela tiden kämpa så att axlarna smärtar. Jag hatar att slåss, men det stämmer inte. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar. Jag hatar att springa, men det stämmer inte. Jag hatar att bli trött så att jag sedan måste söla. Varför slutar allt i en enda röra? Är det för att jag ska känna all börda? Som jag redan har tvingats göra. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar och sedan få bort alla dessa knölar. Att jag hela tiden ska förstöras för att sedan förgöras. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen, men jag måste. För annars kommer jag aldrig hem. Först där kan jag glömma allt som hänt, men såklart. Allt börjar bara om igen.

Jag vill bara säga..

Jag vill få det sagt, det jag inte längre kan säga till dig, men jag vill bara få det sagt. Jag vill säga att jag saknar dig. Jag vill säga tack för allt du gav mig. Jag vill berätta hur du fick mig att hålla upp mitt liv som jag nu mera har tappat. Jag vill berätta hur levande jag kände mig med dig, hur otroligt ledsen och hur otroligt glad du gjorde mig. Jag kände mig så levande och jag gjorde någonting av varenda dag, jag gjorde både saker jag inte ville och saker jag verkligen ville. Men jag gjorde i alla fall någonting, av både mina mörka och ljusa dagar. Jag överlevde all smärta, jag överlevde all sorg, jag överlevde all oro och all rädsla. Jag gick inte runt i cirklar, jag gick runt alla hörn och fick se alla kanter. Jag vill säga att jag saknar dig och jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för den jag var med dig, för alla gånger du fick mig att vilja hålla upp mitt liv även fast jag inte orkade bära mer. Jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för alla gånger som jag gjorde mig fin även fast jag visste att allt bara var spackel och en fruktansvärd tid.

Allt

Allt du sa har blivit jag. Allt jag älskade finns inte längre kvar. Allt du hatade har blivit du. Allt vi hade har verkligen gått itu. Du och jag, för all tid, i all evighet, är slut. Allt vi gör är att vänta nu, på dagen då dagarna dör ut. Varför lyssnade du aldrig klart? På allt det där som jag faktiskt också sa. När vi föll i trappen och du landade på nacken. Jag sa förlåt, men allt du ville åt var makten. Du tog och tog men gav aldrig tillbaks, du stal men kallade det mitt eget val. Jag gav allt jag kunde ge för att tysta dig mitt i allt svek, men du skrek och du skrek, så att jag istället teg. Jag gav allt jag kunde ge. Vad gjorde vi för fel?