Something 'bout you..


Titta upp

Du strör ljus i vinden. Jag tittar upp och du korsar hela himlen. Hur långt du än färdas så finns du alltid kvar. Rädd, det är jag men vill visa dig att även jag sträcker mig dit du ska. Tills den dag, då jag far. Titta upp, älskling. Här är jag.

Avtrubbad

Du fattar inte. Hur mycket jag letar efter livet du gömde men längtar efter döden du glömde. Hur mycket jag har hatat det här tills jag började hata mig själv. Du fattar inte. Hur mycket jag kämpar men ändå på något sjukt sätt alltid måste slita tills jag faller isär i tusen bitar. Hur mycket jag gråter, skriker och slåss för att bara klara av att ens skratta eller le. Du vägrar se. Hur du är anledningen till alla brutna ben, till alla avtrubbade nerver, till alla mörka ärr som slukar min sköld. Mitt skinn. Du fattar ingenting.

Hello my dear

Can't we just stop. Stop for a minute and remind ourselves that we all need the same thing. Love. That's all we need. To build the dreams we've had ever since we were kids. To make our wishes sparkle in every other's eyes. That's all we want. To be able to give a life, to live a life, to save a life. Can't we just stop for a minute.

In the darkest hour

Att improvisera text och melodi mitt i natten är det bästa som finns.
Ingen kan se dig, ingen kan höra dig. Det är bara du och luften.


Tyst

Längst in i evigheten, där står du. Med blommor över min glömda grav. Och allt som var har jorden slukat med ett enda andetag. Mitt blod finns kvar under dina naglar och ditt rop på hjälp skriker igenom alla mina dagar. Här är vi nu. Tillslut. Och det enda som talar är tystnaden vi alla beklagar. Jag hoppas att du hör mig ändå. Jag hoppas att du fortfarande ser oss två. Jag är ju här, under marken där du står. När du blundar hoppas jag att du känner mitt mjuka lugna igenom det fruktansvärt vassa och alldeles tunga. Minns mig i ditt vilda hjärta och känn mig i din unga kropp som ska slå och springa tills du vinner precis alla lopp. Jag springer inte med och jag hejar inte på dig mer, men jag är ju här. Blunda så får du se allt det där.

För alla gånger

Ibland ska man önska hårt, dansa tills man inte kan stå, sjunga högt så att alla kan höra och göra precis allt man vill göra. Ibland ska man älska så det gör ont och hoppa tills man faller ihop. Jag ska springa dit vi brukade stå och jag ska ha vår musik på. Jag ska gråta floder och skrika för dig min broder. Jag ska slåss för alla slag vi tog. Jag ska sträcka på mig för alla gånger vi log. De vill bara se oss döda, de vill inte mörda. Varför bär vi deras börda?

Ett brev

Jag vet hur det känns när ingenting hjälper, jag vet att man själv måste komma ut ur det här. Jag vet att man själv måste ta sig upp ur den här eländiga smärtan som aldrig slutar, som aldrig sätter stopp, som bara trycker ner en längre och längre ner. Jag känner igen mig i så mycket av det du berättar och jag gråter så det forsar.. För jag, jag har de där mörka tankarna jag med. Kan känna hur livet i mig sugs ur fortare och fortare.. Men jag tror att det kommer en vacker dag, för mig, för dig, för alla. När den dagen är här för oss så kommer vi att önska att vi levde, vi kommer att önska att vi stannade kvar i tomheten där det inte fanns något att ta.. För att sopa rent marken och bygga upp arken. Det kommer en vacker dag, där vi ser allting klart.

Det här mörkret finns över oss tyngre än någonsin och vi undrar när det tar slut, hur många år och månader krävs det för att vi ska få komma ut och hitta lyckan tillslut. Varför gör andra människor illa oss när vi aldrig gjort illa någon annan. Varför vill folk hata oss, skämma ut oss, kväva oss. Varför kan vi inte lämna vårt egna hem, så att vi faktiskt får chansen att längta hem. Varför kan vi inte göra sånt vi älskar allra mest, utan att behöva se det som en pest.. Den smärta vi känner är den smärta de lämnade och la över på oss. Det är deras mörker de har fängslat oss för. Det är DERAS olyckor DE har bundit oss med. Du, DU vet vem du är och du vet vad du kan. Du vet vad du vill, du vet vart du ska och du vet vart du har varit. Du är en otroligt modig person som berikar den otroligt vackra människa du är.

Det är okej att gråta, du behöver det. Det är okej att skrika, det är okej att falla helt och blunda för att sluta se. Du är helt fantastisk som berättar allt det här och om jag kunde skulle jag göra allt för dig, samtidigt som jag håller din hand och går igenom det med dig. Jag ser mig själv när jag ser på dig och jag vet hur det är när ingenting hjälper. Allt blir värre och värre, det enda man kan göra är att sova och vakna för att sedan gråta sig till sömns igen. Jag isolerar mig också, för jag är livrädd för omvärlden. Efter allting som har dränkt en så känns det precis som du säger, att man aldrig kommer att kunna gå ut igen, träffa en kille, ens umgås med sina vänner. För man, man klarar det inte. Jag vill inte ens bli sedd, för det enda jag ser är alla märken av alla som fann rum för att slå sönder mig, som fann tid för att knäcka mig, som fann vägar ända inifrån till att göra allt det här med mig.

Jag hatar den jag ser, jag avskyr det jag har blivit men jag vet att det jag hatar är egentligen allt annat än mig själv. Jag hatar dem och vad de har gjort mot mig, och jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag kunde ha lyssnat, men det gjorde jag, jag lyssnade. Och nu står jag här förstörd, utplånad, levande död. Men.. Jag såg dig ikväll, när jag låg och skakade av mina kallaste kårar, när jag låg och grät mina vassa tårar och plötsligt kände jag att allt mitt driv tog slut. Precis då, då kom du. Och jag hörde dig, hela din bekännelse, från början till slut. Du kan till och med viska nu.

Jag fann någonting igenom dig som gav mig en längtan efter att finna styrka igen, för oj vad stark du är. Du är så ovärderligt stark, så stark att jag känner hopp som om det inte finns något stopp. Jag ser dig. Jag ser hur vacker du är. Jag önskar att du kunde gå ut och skutta runt, att du kunde sjunga högt över taken och dansa ända in i kaklet, där du skrattar som bara du kan. Sen se dig själv igen och då inse hur vacker du verkligen är. Du är fascinerande som fortsätter kämpa, trots att du inte längre vet hur. Du är fascinerande som fortsätter ställa dig upp, även fast du inte längre känner dina ben och är alldeles klen.

Det kommer en vacker dag, för dig, för mig, för alla. Jag vet att vad man än ger dig så kommer det inte att läka dina sår, vad man än gör, vad man än säger så kommer det inte att ändra dina ärr. Men du ska veta att vi lyssnar. Du ska veta vad vi önskar. Du ska veta att vi tror på dig, att vi hoppas för dig när vi finns här för dig. Du ska veta att VI älskar dig, för allt du gör, för allt du vet. För allt du ger. För allt du ser. Och tro mig, det kommer en vacker dag för dig då du blir hel.

Stopp

Jag vet. Ingen kan rädda mig. Jag vet. Men kan vi bara låtsas, du och jag. Kan vi bara hoppas, på att allt kommer bli bra. Kan vi bara låtsas att allt är som det ska. Innan vi säger allt vi inte borde, innan vi ger bort allt vi inte vill, innan vi gör det där vi aldrig fick. Kan du bara älska mig en sista gång. Dansa med mig, en sista sång. Allt är precis som det ska. Du och jag. Allt kommer att bli bra. Ingen kan rädda mig, jag vet och jag förstår dig. Men, innan du lämnar mig så vill jag rädda dig. Låt oss dansa en sista sång, för jag vill älska en sista gång.

Addicted


Såklart

Jag hatar att falla, men det stämmer inte. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen. Jag hatar att hela tiden kämpa så att axlarna smärtar. Jag hatar att slåss, men det stämmer inte. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar. Jag hatar att springa, men det stämmer inte. Jag hatar att bli trött så att jag sedan måste söla. Varför slutar allt i en enda röra? Är det för att jag ska känna all börda? Som jag redan har tvingats göra. Jag hatar att blöda. Att jag varje gång ska behöva torka upp alla pölar och sedan få bort alla dessa knölar. Att jag hela tiden ska förstöras för att sedan förgöras. Jag hatar att klättra. Jag hatar att resa på mig igen, men jag måste. För annars kommer jag aldrig hem. Först där kan jag glömma allt som hänt, men såklart. Allt börjar bara om igen.

Jag vill bara säga..

Jag vill få det sagt, det jag inte längre kan säga till dig, men jag vill bara få det sagt. Jag vill säga att jag saknar dig. Jag vill säga tack för allt du gav mig. Jag vill berätta hur du fick mig att hålla upp mitt liv som jag nu mera har tappat. Jag vill berätta hur levande jag kände mig med dig, hur otroligt ledsen och hur otroligt glad du gjorde mig. Jag kände mig så levande och jag gjorde någonting av varenda dag, jag gjorde både saker jag inte ville och saker jag verkligen ville. Men jag gjorde i alla fall någonting, av både mina mörka och ljusa dagar. Jag överlevde all smärta, jag överlevde all sorg, jag överlevde all oro och all rädsla. Jag gick inte runt i cirklar, jag gick runt alla hörn och fick se alla kanter. Jag vill säga att jag saknar dig och jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för den jag var med dig, för alla gånger du fick mig att vilja hålla upp mitt liv även fast jag inte orkade bära mer. Jag vill att du ska veta hur tacksam jag är för alla gånger som jag gjorde mig fin även fast jag visste att allt bara var spackel och en fruktansvärd tid.

Allt

Allt du sa har blivit jag. Allt jag älskade finns inte längre kvar. Allt du hatade har blivit du. Allt vi hade har verkligen gått itu. Du och jag, för all tid, i all evighet, är slut. Allt vi gör är att vänta nu, på dagen då dagarna dör ut. Varför lyssnade du aldrig klart? På allt det där som jag faktiskt också sa. När vi föll i trappen och du landade på nacken. Jag sa förlåt, men allt du ville åt var makten. Du tog och tog men gav aldrig tillbaks, du stal men kallade det mitt eget val. Jag gav allt jag kunde ge för att tysta dig mitt i allt svek, men du skrek och du skrek, så att jag istället teg. Jag gav allt jag kunde ge. Vad gjorde vi för fel?

Öppna ögonen

ÄNTLIGEN! I maj blev jag helt klar med min utbildning och ikväll blev jag helt klar med kursen religion på distans! Jag är riktigt nöjd med slutresultatet. Fan vad jag kämpade! Under förra året och början av det här året så har jag verkligen insett hur förbannad man blir på att betygsystemet ser ut som det gör idag. Vad är det här! Alla tjatar om att man måste ha en god utbildning, det är regeln för oss alla, den regel vi har lärt oss. Men hur ska man orka sträva högre när det ser ut såhär?! Jag är punktlig, utförlig, nyanserad och tydlig i allt jag gör när det gäller skolan - förut räknades det som betyg MVG alltså betyg A.

Jag är så trött på att vissa lärare utnyttjar sina positioner, trött på att man blir bedömd genom personliga vinklar, det händer mig alltför ofta. Jag brukar sträva efter ett C för det är betyget som jag ofta klarar på slutproven och man måste ha alla uppgifter med alla prov i samma betyg, annars sänks slutbetyget. Om jag får ett A på alla uppgifter men ett D på provet, då får jag D. Det suger! Och som sagt, det här med alla lärare att de faktiskt drar in personliga åsikter i deras bedömning tycker jag är sjukt. Speciellt kvinnor har jag märkt - i mitt fall alltså. Jag vet inte hur det är för er andra, men jag märker att män inte tar in de personliga åsikterna lika mycket. De kollar på helheten utifrån min prestation och inte någonting annat. Nu ska jag verkligen inte stämpla könsroller, men det är så JAG har upplevt det. Jag förstår att det visserligen bara är en slump att ena delen är kvinnor och andra delen är män.

Bedömningen av mina uppgifter har jämförts med olika lärare och jag säger då det, jag önskar innerligt att man fick välja sina egna lärare. Lärare som inte tar in det personliga, utan bara tänker på det man gör och hur man kämpar för sitt arbete. Jag läser alla kriterier noggrant för varenda uppgift, jag gör exakt som det står. Jag är bland annat utförlig och nyanserad, de flesta lärare bedömer det så utan tvekan, men sen finns det dem där som bara helt enkelt vägrar. Vad handlar det om?! Jag förstår inte.

Hur som helst, jag är galet nöjd med mina två lärare i religion under mina veckor på distans. De gav mig en otroligt givande feedback som jag verkligen ser upp till och diskussionerna har varit riktigt intressanta. Jag har verkligen blivit förgylld med nya begrepp och nya perspektiv. Tack! Jag är så lycklig ikväll, jag klarade det! Jag lyckades! Jag har inte det bästa självförtroendet efter att ha mått så pass dåligt såhär länge, vilket gör att jag inte har någon drivkraft längre och därför är jag extra stolt över mig själv just nu.. För jag lyckades ta fram det där drivet i mig, jag lyckades ta fram mitt disciplin under dessa veckor på distans. Det har varit otroligt mycket jobb för mig, mycket slit. Minns första dagen, då trodde jag aldrig att jag skulle komma hit, men nu.. NU är jag HÄR! Hoppas jag kommer in på högskolan till hösten. Annars blir det högskola nästa vår förhoppningsvis!

Whisper

Älskar att sjunga tyst, nästan viska fram det, och improvisera text med melodi.
Ibland kan det låta ganska orimligt, haha, men så blir det ju när man kör spontant.


Om du bara ville lyssna, om du bara kunde förstå


I decided

“I no longer have patience for certain things, not because I’ve become arrogant, but simply because I reached a point in my life where I do not want to waste more time with what displeases me or hurts me. I have no patience for cynicism, excessive criticism and demands of any nature. I lost the will to please those who do not like me, to love those who do not love me and to smile at those who do not want to smile at me. I no longer spend a single minute on those who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise.

I do not tolerate selective erudition nor academic arrogance. I do not adjust either to popular gossiping. I hate conflict and comparisons. I believe in a world of opposites and that’s why I avoid people with rigid and inflexible personalities. In friendship I dislike the lack of loyalty and betrayal. I do not get along with those who do not know how to give a compliment or a word of encouragement. Exaggerations bore me and I have difficulty accepting those who do not like animals. And on top of everything I have no patience for anyone who does not deserve my patience.”

Tänk efter!

Jag har blivit mobbad sen jag var 3 år gammal. Jag har förstört mig själv p.g.a. detta och jag ångrar verkligen allting, speciellt att jag tillät de här personerna komma åt mig och jag hatar att just det var det som tog sönder mig. I efterhand har jag fått reda på att de här killarna inte har haft ett lätt liv själva, att de har haft djupa problem som har gjort så att jag har fått ta smällarna. Jag var en oskyldig person som alltid ville vara snäll och kunde inte rå för att jag brydde mig mer om andra människor än mig själv. Jag var deras chans att få ta tillbaka deras egna makt igen, i deras egna liv.

Jag blir så otroligt arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Det känns så fruktansvärt tungt att veta att de valde att använda mig som deras sköld. Det känns alldeles för tungt att veta att jag alltid har behövt ta de hårdaste smällarna och de tuffaste tagen för någon annans smärta, för någon annans kamp. För någon annan hela tiden. Jag har blivit mobbad dag in och dag ut igenom hela min skoltid, jag har aldrig fått vila. Inte ett enda år, inte en enda vecka har jag fått vila. Klungor efter klungor har mobbat mig och haft en alfahane som ledare som har pucklat på mig när jag t.o.m. redan låg ner. De har rivit sönder mina stämband, stulit min själ och skjutit hål på min kropp. De har tystnat ner mig gång på gång. Jag vågade inte ens röra mig ur fläcken, jag kunde inte. Paralyserad i ett stirr. Jag har gjort allt för att inte uppröra dem, jag har undvikit att gå i samma korridorer, jag har vägrat titta dem in i ögonen och jag har alltid gått runt hela skolgården istället för tvärsöver för att inte uppröra dem. För att inte uppröra dem, så att de inte skulle skämma ut mig som igår. Jag har hela tiden lydit deras order och gjort allt dem vill, men ändå dög jag inte. Ändå så kastade de ner mig i diket och hånskrattade högst av alla.

När jag tog studenten och gick ur gymnasiet trodde jag att allt var över, att inget mer ont skulle ske. Jag hade lämnat tonåren och blivit vuxen. Men sen insåg jag att skolan må vara databasen av all mobbning, skolgården och alla mörka korridorer där ingen inser eller vill inse vad som händer. Men mobbning finns när man ska åka tåg intill stan, mobbning finns när man ska ta sig hem efter jobbet eller efter skolan, mobbning sker på de mest uppenbara ställena och på de mest osannolika platserna. Varför slutar det inte? Varför upphör inte detta hat och hån som folk väller ur sig? Varför vill folk göra illa mig eller dig, henne eller honom? Varför måste vi få bli din sköld eller din måltavla? Vill du själv bli mobbad, förstår du ens vad du utsätter en annan människa för? Du som gör det här, du som mobbar. Har du någonsin blivit mobbad? Varför utsätter du ens någon annan? Är det av samma skäl? Är det av annat gräl?

Vad kunde jag göra? Mot klungor efter klungor. Jag önskar och jag önskar att någon annan hade stått upp för mig istället. För jag var helt slut, jag var helt slut och orkade ingenting när dagen var över. Jag dränerades, jag var helt tom. De stal allt jag ägde för att sedan slänga bort det som smuts. Jag är förbannad på mig själv, för att jag tillät de stanna kvar i mig, som ett eko innanför mitt skinn. Jag tillåter de än idag ofrivilligt att förstöra för mig för att jag nu idag har så många ärr som jag måste jobba bort. Jag måste kämpa för min överlevnad varenda dag p.g.a. demonerna de lämnade kvar. Jag kommer att lyckas ta mig ur det här en vacker dag, det hoppas jag, det vet jag. Jag har bara inte kommit dit än, men jag hoppas att jag kommer dit snart. Det hoppas jag! Det enda jag kan göra nu är att kämpa, kämpa och kämpa. Jag ska ta mig ut och erövra min egen värld, jag ska låsa upp min egen dörr och öppna den med mina bara händer. Jag ska inte låta dem blockera min enda utväg, jag ska skrika nej och trycka tillbaka för att få upp den där dörren. Jag ska säga ifrån, jag ska ut. Jag ska bara ut! Ut härifrån. Ut ur fängelset de byggde inom mig efter att de stal allt jag ägde och sedan slängde bort som smuts. En vacker dag..

Tack vare min mamma så har jag ändå lyckats känna mig älskad och värdefull, därför har jag lyckats bli en bra person och jag har lyckats älska människor. Jag har lyckats med att älska människor på riktigt och jag har vågat tro på dem. Jag har vågat vara mer öppen inför människor, trots att de är min största rädsla idag. Jag är rädd för folk på gator och torg, vissa dagar vågar jag inte ens ta mig ut för att rädslan bultar över hela min ryggrad. Jag vill inte möta det folk jag mötte under hela min uppväxt. Jag är rädd att det ska finnas fler där ute som dem, och det gör det, men jag måste övervinna det för jag kan inte gömma mig längre. Jag kan inte tystas ner, jag kan inte ligga kvar alldeles stel. Det funkar inte längre. Jag måste ut och leva! Vi måste ut och leva. Vi allihop som vet hur det är, som vet hur omöjligt det känns. Vi har ett liv! Vi har ett val! Vi har en röst! Fyfan vad starka vi är, tänk efter! Vi är de oslagbara! Vi!


Birthday dinner

Hej lovelies! Jag hoppas att ni har en underbar helg! Önskar er en fortsatt fin kväll.
Nu är man redo för dagen! Det blir ett litet firande i alla fall, vilket jag är riktigt tacksam för. Älskade familj! Sen kommer även en vän till mamma över som jag älskar. Hon är helt underbar! Jag har annars blivit så "anti-födelsedag" sen jag fyllde 21, men det är nog viktigt att fira sig ordentligt varje år ändå. Vi knäppte ett kort innan middagen, jag och mamma med min bror. Minns inte sist jag tog en bild på mig själv. Finner det inte kul att se sig själv längre, inte heller intressant att uppdatera sociala medier. Jag vet inte varför men har verkligen tappat glädjen i det där. Om 20 år kanske jag önskar att jag hade tagit massvis med bilder dock.. I gåva fick jag Christian Dior - Hypnotic Poison, min älsklings doft. Sen önskade jag mig en cigarr för har alltid velat testa det, hehe.. Fick två stycken t.o.m., de som är så dyra. Väldigt generöst! Tusen massa tack för precis allting! Bär på ett oändligt leende just nu.

"Har den äran"

För 22 år sedan föddes jag runt klockslaget 07:00 på morgonen. Wow, 22 år av upplevelser och minnen. När man tänker på det känns det så surrealistiskt! Firandet sker i helgen, det blir väldigt lugnt vilket jag trivs bäst med. Det enda jag gör om dagarna är i princip att plugga och plugga. Har varit slutkörd mentalt så pass länge att det är rätt skönt att fokusera på en sak. Jag har förlorat mycket de senaste åren och kan sakna den jag brukade vara, men ibland händer saker och det enda du kan göra är att tillåta dig själv att känna och agera därifrån. Jag får helt enkelt gå vidare, vilket jag har gjort, men man måste fortsätta trots att smärtan återstår. Och jag vet att när det där nya steget väl är taget, då uppnås den renaste känslan man kan nå. Det blir min drivkraft! Idag har denna underbara mash-up spelats på repeat. En av mina absoluta favoriter ifrån 2014! You'll see what I mean.


Ett balanserat kaos


sofiablomgren.com engvallartistry.se
Som om jag andades ur hennes lungor. När jag såg detta foto blev jag alldeles betagen av ögonblicket, jag kan inte förklara varför men så var det. Dagens tystnad omfamnade 40-talets eko. Det visar sig att Sofia Blomgren bemästrade kameran medan Anna Engvall stylade denna skönhet. Ett enastående samarbete! Först ser jag endast det svartvita fotot, efter en stund dyker de färgglada upp. Vilken häftig kontrast! Känslan faller över hela kroppen.



Make it work

Jag har endast redigerat fotona.
De senaste kvällarna har bestått av träning och plugg. Dagarna har mestadels bestått av sömn. Nu är det dock en ny vecka med vardagar framför oss, så denna morgon möter jag solen. Härlig feeling! Jag började med träningen framför ett avsnitt av #modellpojkar och därefter finslipade jag plugget. Klarade uppgiften som jag var så osäker över, fick stark feedback som man hoppas på! *Pustar ut*. Känner mig hur taggad som helst inför nästa moment. Älskade motivation! Proven vi gjorde gick också strålande. Det flyter på bra kan man lugnt säga.. Varför är inte mitt självförtroende där det bör vara? Varför blir det så svårt att slappna av? MEN i denna sprudlande sekund dansar jag av lycka och det ska jag njuta utav! Träningsvärk stramar och ögonen tröttnar, men är fri för resten av da'n. Jag har gjort allt jag ska. Helt underbart! Önskar er alla en fortsatt fin vecka. Hoppas att ni har det bra!

Study & sparks


Värmen av lågorna med doften av ved omfamnar mig. Jag skriver en handlingsplan för ett barn med down syndrom i förskolan, jobbar ifrån en fallbeskrivning. Det är tufft, har aldrig skrivit en tidigare. Vi har inte heller fått lära oss hur man gör innan, men vi har lärt oss en hel del annat i detta fall vilket ger mig en bra grund. Jag älskar att hålla på med sånt här märker jag, samtidigt som jag känner mig osäker p.g.a. min oerfarenhet. Specialpedagogik är så himla intressant! Jag har verkligen utvecklats sen januari 2014, det här verkar vara min grej. Det är både kul och drivande att jobba med barn, det må vara krävande men jag är en person som älskar att ge för att främja andra. Därför vet jag att mina framtidsmål är redo för mig!

När allting verkar dränka en totalt så är det riktigt skönt att ha något annat att fokusera på, något att brinna för. Man behöver få bort det där som triggar igång alla nerver. Jag älskar att fokusera på andra människor och hjälpa till i alla möjliga situationer, där finner jag balans. Har börjat träna igen också! Jag har lagt upp en egen planering för min träning och valt ut egna pass, övningar. För några år sen tränade jag med Lotta Bjurvald, hon fick mig att nå mål efter mål. Jag har tänkt på henne väldigt mycket den senaste månaden, tack vare det så har jag funnit den efterlängtade motivationen!

Full av tomhet


Det var längesen, men alla sinnen kläcker ändå alla minnen. Spegeln har blivit en främling jag aldrig söker kontakt med. Skolan har blivit mitt enda syfte, allt jag ser. Dagarna suddas ut och nätterna dränker allt ljus. Som om hela min bakgrund försvann bara för vårt kapade band. Försöker kontrollera den jag brukade va, men känner inte att det är någon att ha. När jag inte kan dela allt med dig, då är det väl bäst att förändra mig? För ingen förstår. Ingen ser. Ingen hör. Vet inte hur jag ska fungera, hur långt kan jag passera. Känns som om jag måste glömma dig för att sluta gömma mig.

Kladdigt

Jag hoppas att alla ni älsklingar har det fint där ute!
Smeten är enkel att baka - perfekt men jag var så himla klantig att jag först häller i för mycket smet i varje bakforms papper, sen förstör jag själva chokladganachen. Haha, resultatet ser ut som en platt mjuk kaka och chokladganachen blev som en nötkräm. Jag är otroligt missnöjd över min prestation MEN tur som är så blev dessa cupcakes alldeles utsökta! Borde i.o.f.s. ha skippat min misslyckade topping för den är godare att äta som en muffin. Vår hemmagjorda kolasås smakar dock ljuvligt! Mamma fick göra den för jag vågade inte förstöra fler saker, haha.. Ska baka dessa fantastiska snickerscupcakes igen där jag bemästrar konsten att vara noggrann! Vet inte vad som hände med mig nu faktiskt. Klantarsle?! Nåväl..